Ett skolpolitiskt inlägg – Vilket år är det?

Vilket år är det?
Rykten talar om att det är år 2014, men jag är inte övertygad. Ingen i det här klassrummet är riktigt säker, det enda som känns fräscht och modernt är de datorer uppå vilka hela klassen lyckats koppla upp sig till WoW-servern genom. Ljudet av hotkeys som smattrar, sorlet av “CR, någon?!”, “Vi kan inte wipa här!”, “Dog, ligger massress på cooldown?” och den konstanta musiken från flera headset dränker alla lärarens försök att höras.

Väggklockan tickar på den gräddgula tapeten, de hårda trästolarna och de komprimerade plastborden på prydliga rader känns lika ergonomiska som de måste gjort redan för fyrtio år sedan. Den vite whiteboarden pryds av texten: “Predikat är det som händer i en sats”. Vi vet alla vad ett predikat är, men läraren framhåller idogt att det är obligatoriskt att nyttja fem veckors lektionstid för att ytterligare banka in detta i huvudet på 17-åringarna. “Tror ni vi är dumma i huvudet?” var responsen från klassens clown. Det tror de naturligtvis att vi är, vilka “de” nu än är.

Fem veckor senare har jag nyttjat vartenda svenskalektion till att plugga matematik, tyska, retorik – allt utom satsdelar, helt enkelt. Trots det så prickar jag rätt på vartenda fråga som ställs i slutprovet, precis som resten av mina ytterst oengagerade studiekamrater som verkar ha vaknat upp tillfälligt från WoW-dvalan. Slutsatsen som dras är att fem veckors lektionstid slösats bort, någon svenska har vi åtminstone inte lärt oss. Obekymrad av det faktumet rör sig läraren vidare, och kanske är det kärnan av problemet; Tid är inte pengar i skolans värld, tid är något vi har så gott om så vi kan slösa med den.

Samma bekymmer uppstår gång på gång genom min utbildning. Det klassiska exemplet är att vi får en genomgång, sedan ska vi självständigt arbeta med ett område i tre veckor tills dess att läraren säger: “Redovisa!”. Lärarens uppgift under dessa tre veckor är, enkelt nog, att cirkulera runt och se till så vi inte faller tillbaks in i WoW-dvalan som många elever lärt sig älska, eller se till så vi inte jobbar med ett annat ämne än lärarens egna; ty detta vore en dödssynd! Men ack vad fatalt det misslyckas, tack vare internet går det knappast att styra över vad eleverna gör under lektionstid; de som känner för att skolka (på ett legalt sätt) kommer minimera sitt spelfönster då läraren passerar, och de som känner för att arbeta med ett annat ämne (t.ex. ett prov som ligger närmre i framtiden än detta ämnes redovisning) kommer även göra detta då läraren inte hänger som en hök över deras axel.

Och vore det så fruktansvärt? Vore det så illa om vi pluggade till matematikprovet under tyskalektionen, och sedan ägnar en matematiklektion till nästa tyskaprov? Sålänge vi hänger med i genomgångarna så kan vi inte själva se bekymret med att sedan plugga på valfri tid.

Vi drömmer oss bort till tankarna om hur det vore att endast ha genomgångar, och sedan fri tid som får utnyttjas till valfritt ämne – det är väl trots allt slutresultatet som är det viktiga, inte hur vi nyttjar den specifika lektionstiden till att arbeta oss fram till det? Vissa av oss arbetar bäst då allt är lugnt, kanske på kvällen snarare än under en stimmig lektion – är det då inte nyttigare att vi avviker från den lektionen och istället lägger samma tid på kvällen för att plugga?

Jag inser svårigheterna i att anpassa ett sådant system till elever med inlärningsproblem; någon kanske behöver lärarens hjälp under arbetets gång, någon kanske har svårt att ta sig tid på fritiden till att plugga om pluggandet blir mer valfritt. Är då inte olika “verkstäder” en lösning? Många av oss har erforit matteverkstaden, dit elever med matteproblem kommer. Om vi avskaffar mycket onödig lektionstid, går det då inte införa en svenskaverkstad, en samhällsverkstad, en naturverkstad?

Som det är nu så är det just dem med inlärningsproblem som faktiskt sitter i den WoW-dvala jag tidigare nämnde, de utnyttjar inte lektionstiden till att få hjälp. Sista kvällen innan deadline vaknar de upp, skriver ett sjavigt arbete, och tar sedan återigen på sig headseten och försvinner. De skulle inte vara förlorare på systemet jag talar om, kanske skulle de till och med vara vinnare, om de själva kunde välja att gå till en “svenskaverkstad”. När de väl är där så kommer de knappast slösa någon tid på att spela, då är de där för att lära sig på riktigt! Då ansluter de sig till mängden av ambitiösa elever, om än bara för ett litet tag. Det kommer alltid finnas eftersläntrare, oavsett vilket system vi använder oss utav.

Jag anser att ett valfritt lärande är det enda som fungerar i längden om vi vill utveckla vår utbildningsnivå i Sverige. Vi behöver hjälpa eleverna att vilja lära sig, för att kollektivt tvinga dem att sitta av 80 minuter åt gången i obehagliga lokaler med dåligt arbetsklimat är en fas vi borde lämnat bakom oss för länge sedan – vi behöver något fräscht och modernt. Kanske något som känns mer i linje med våra övriga framsteg tills dags dato, år 2014?

Skrivet av: Jonathan Lundberg

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>